Vi lär oss något nytt av olikheterna

Några månader efter attacken på World Trade Center 2001 var jag på en utbildningsvecka i Belfast. På grund av händelserna i New York hade antalet deltagare reducerats. På programmet stod föreläsningar och workshops kring den politiska situationen i Nordirland, fältstudier inklusive möten med representanter för de politiska grupperingarna i den nordirländska konflikten, processarbete samt bearbetning och reflektioner kring lärande.

Publicerad: 2015-03-23

Ett viktigt syfte med veckan var att få syn på den egna nationella och personliga kulturen, hur den påverkar och uppleva effekten av påverkan utifrån utgångspunkten att när vi speglar oss i det som är annorlunda lär vi oss något nytt. Frågan ställdes om det var möjligt att använda den samhällsutveckling vi upplevde i Sverige som underlag för lärande på motsvarande sätt. Några år senare fick min kollega Jeanette Olsson och jag uppdraget. Jeanette föreslog att vi skulle ställa frågan till företrädare för moskén på Södermalm i Stockholm om utbildningen skulle kunna genomföras i samarbete med dem och vi fick ett positivt svar.

Det blev en omtumlande vecka med kulturella möten, föreläsningar, dialogseminarier, bönestunder, reflektionstillfällen och måltider. Från tidiga morgnar till sena kvällar rörde vi oss i korridorer, rum och utrymmen. Vi lärde känna Islamic Relief, Sveriges Muslimska förbund, Islamiska Föreningen i Sverige, Sveriges Muslimska råd och själva moskén. Kursveckan fick dessutom en speciell prägel eftersom den sammanföll med sista veckan i fastemånaden ramadan. I moskén fanns dygnet runt bedjande, vilande och mediterande människor upptagna av att fira en av islams mer betydelsefulla högtider. Kursveckans avslut sammanföll med fastans avslut och vi och våra värdar firade såväl kursavslutet som fastans avslut med en gemensam och traditionell festmåltid.

När jag bläddrar i kursmaterialet hittar jag en kolumn publicerad i DN av Timothy Garton Ash under rubriken Islam är en spegel som visar oss själva. Artikeln går att använda som underlag till stöd för ökad självkännedom när det gäller synen på islam. Jag gör testet på nytt och känner mig skakad över resultatet. Svaret speglar en utveckling som hotar att göra Europa mindre civiliserat och till en inte lika bekväm plats att leva på de närmaste tio åren. Garton Ash hade rätt i sin förutsägelse då för cirka 10 år sedan och en skrämmande tanke är att han kommer att få rätt även när det gäller de kommande 10 åren.
Sedan den första utbildningsveckan i moskén har mina kontakter och relationer med den fördjupats. Jeanette är en del av utvecklingen genom att vara ett kärleksfullt samtalsämne. Hon lever inte längre men tillsammans hann vi med att genomföra ytterligare två kursveckor innan hon dog. Jag saknar henne.

Eftersom Jeanette och jag även under åren vi arbetade med moskén hade ett uppdrag för Svenska Elektrikerförbundet har hennes person också i den organisationen varit föremål för varma tankar. Därför var det roligt när förbundsordförande Jonas Wallin hörde av sig med frågan om det var möjligt att boka ett förbundsstyrelsesammanträde i moskén och samtidigt också genomföra ett seminarium kring hur det är att vara muslim i Sverige.

Jag tänker på Garton Ash´ krönika. Är det möjligt att bromsa den pågående utvecklingen mot ökad brutalitet i Europa och hur ska det i så fall gå till? Kan livet återigen bli behagligare att leva och vilka åtgärder krävs i så fall? En början kan vara kulturella möten där folkrörelser, oavsett intresseinriktningar, möts och samtalar om hur man gemensamt kan stärka den demokratiska utvecklingen i samhället.

Precis så som Svenska Elektrikerförbundet och den muslimska församlingen på söder ska göra. Oavsett vad som i övrigt gäller är det demokratin som är den centrala funktionen i vårt samhälle och som i alla sammanhang ska stärkas. Utvecklingen i Nordirland är ett gott exempel på detta även om samhällsklimatet i jämförelse mellan Sverige och Nordirland är olika. Eller kanske just därför? Att det är olikheter som förändrar perspektiven och som innebär att vi lär oss något nytt.
Läs krönikan på Tidningen Elektrikern